Hej världen

Tycker du bloggen ser annorlunda ut? Det stämmer. Vi har bytt plattform. Från och med nu kör vi på Blogger! :)

"Läker tiden alla sår?" - anteckningar från ett föredrag

I fredags gick jag och lyssnade på föreläsaren Anders Magnusson, från Svenska Institutet för Sorgbearbetning. Han började med att berätta om en studie som gjorts av barn och ungdomar mellan 4 och 15 år gamla. Studien kom fram till att barn i genomsnitt får höra 5,5 ggr per dag att de inte ska ge uttryck för negativa känslor, t.ex. genom att en vuxen säger "Var inte ledsen" eller "Det var inte så farligt" till ett barn som gråter.

Vi socialiseras till att lägga locket på och Anders uttryckte det bl.a. som att det är mer socialt accepterat i vårt samhälle att vara onykter, än att gråta offentligt. Vi lär oss helt enkelt väldigt lite om sorg och om hur man kan möta sorg, både i sig själv och hos andra.

Anders berättade om sin uppväxt och om att han inte förrän i vuxen ålder, efter att hans mamma gått bort, insåg att det inte var den första förlusten i hans liv. Han hade burit på massvis med sorg genom åren, men eftersom han fått lära sig att sorg är en akut reaktion vid nära anhörigs bortgång, hade han inte tolkat sina tidigare upplevelser som just detta.

Sorg handlar alltså inte bara om dödsfall, utan är en normal och naturlig känslomässig reaktion vid en förlust av något slag. Exempel på förluster som kan skapa motstridiga känslor är t.ex. dödsfall (även husdjur) men även separationer (även andras), livsstilsförändringar av olika slag (flytta, bli nykter, få barn), omorganisationer och arbetsförändringar, sjukdom, kroppsskada och trauma eller en mer genomgripande förlust av exempelvis tillit, trygghet och hopp.

Föreläsningen behandlade även myter om sorg, såsom att man inte ska vara ledsen utan stark för andras skull, att man bör sörja i ensamhet och hålla sig ständigt sysselsatt samt att man bör försöka ersätta förlusten. Anders kallade även påståendet att tiden läker alla sår en myt, och jämförde det med att bygga ett hus. ”Bygger tiden hus?” - Nej, det behövs arbete också. ”Hur lång tid behövs? ”- Det beror på, tills det är klart. ”Och hur länge är det?” - Allt ifrån 1 vecka till aldrig.

Slutsatsen är alltså att tiden i sig inte kan läka sår, men att bearbetning tillsammans med tid kan göra det. Och bearbetning kräver kommunikation. Om man försöker bemöta känslomässig smärta och ett brustet hjärta enbart intellektuellt uppstår inget äkta möte, och därmed ingen äkta läkning. De flesta sörjande vill få prata om det som hänt och om vad de går igenom, medan omgivningen ofta tror att det är bäst att inte prata om det. Anders betonade vikten av att våga fråga hur det är, och att det viktigaste inte är vad man säger utan att man försöker finnas där och möta den sörjande där hen är. Detta gäller även i mötet med sig själv.

Förträngning och medveten glömska innebär inte heller äkta läkning, underströk Anders. Det är vanligt att som sörjande och ångestfylld ta till tillfälliga lättnader som t.ex. mat och socker (även att inte äta), alkohol, droger och psykofarmaka, vredesutbrott, ständiga aktiviteter, shopping, spel och självskadande. Dessa hjälper dock oftast bara just tillfälligt, för stunden.

Anders kallade ångest för rädsla utan ansikte och depression för sorg utan ansikte. Han tror att (obearbetad) sorg kan spela en viktig - och ofta förbisedd - roll i olika sorters psykisk ohälsa. Det tror jag att han har rätt i.

Om du vill veta mer om sorg och sorgbearbetning kan du besöka Svenska Institutet för Sorgbearbetnings hemsida.

Ps. Ni glömmer väl inte Felicia Feldts föredrag imorgon kväll (19 mars)? 18:30 i Dalheimers Hus! Mer info hittar du exempelvis här.

Ny nätsida om psykisk hälsa

Äntligen börjar det kännas som att våren är på väg. Det är ljust längre om dagarna och på morgonen vaknar man allt oftare till strålande sol och blå himmel. Om man har mycket att kämpa med kanske inte vädret gör så mycket till eller från, men kanske kan ljuset göra dagarna något lättare att bära åtminstone.

Västra Götalandsregionens informationssida 1177.se har nyligen lagt ut ett nytt temaområde om psykisk hälsa. Där har de bland annat samlat information, råd och olika människors berättelser om erfarenheter av exempelvis ångest.

För ett bildspel just om ångest, och dess olika ansikten, klicka här.

Det finns också möjlighet att ställa frågor till psykologer och socionomer via ovanstående länk, och du kan vara anonym om du vill.

En hjälpande hand

Svenska Ångestsyndromsällskapet har numera en chatt där du anonymt kan skriva av dig om dina tankar och känslor, och få svar av en stödperson. De som sitter i chatten har själva erfarenhet av att leva med och hantera svår ångest av olika slag.

Chatten erbjuder en möjlighet att kunna skriva av sig om sådant som tynger, och få tröst, kraft och kanske några goda råd på vägen. Chattens öppettider är onsdagar och söndagar kl. 20-22 och den nås via Riksförbundet ÅSS hemsida.

"Oslo 31 augusti" - en film som berör

Jag har vid det här laget tappat räkningen på hur många gånger jag sett den här filmen. Första gången jag såg den var i alla fall under Kulturkalaset 2011. Jag visste egentligen ingenting om filmen på förhand, men det blev en minst sagt stark upplevelse.

”Oslo 31 augusti” är den norske regissören Joachim Triers andra film. Handlingen kretsar kring 34-årige Anders (briljant spelad av Anders Danielsen Lie), som när det hela börjar inte mår särskilt bra, milt uttryckt.  Men i nästa stund vet man inte riktigt. Och så kommer det att vara filmen igenom - ovisst, precis så som livet och tillvaron kan vara. Anders kan verka någorlunda stabil och lugn en stund, till och med glad, och i nästa stund är det nattsvart mörker igen. Tvära kast som jag kan känna igen mig i.

Just den här dagen har Anders permission från det behandlingshem han snart ska bli utskriven från. Där har han genomgått rehabilitering för sitt tidigare alkohol- och drogmissbruk. Han lämnar landsbygden och återvänder in i storstaden, Oslo. Det är den 31 augusti, kanske sommarens sista dag. Imorgon stängs stadens utomhusbassänger och efter det väntar en högst osäker framtid.

Anders söker upp gamla vänner och bekanta i stan som alla reagerar på hans återkomst på olika sätt. Det kanske starkaste mötet är det första, med nära vännen Thomas. Den senare har hunnit bilda familj och tar emot Anders i sin stökiga men flotta lägenhet, med fru och barn, heltidsjobb och rutig skjorta. De båda vännerna kunde till det yttre inte ha mer olika förutsättningar. Ändå möts de i värme och något slags samförstånd, även om vännen bitvis kämpar för att förstå sig på Anders.

Under resten av dygnet kastas Anders mellan två ytterligheter. På den ena finns någon slags framtidstro, små glimtar av ren glädje, fina möten och gemenskap. På den andra trängs självmordstankar, starka impulser att falla tillbaka i gamla drogvanor och en känsla av att inifrån en bubbla betrakta resten av världen på avstånd.

I Anders kan jag finna många beröringspunkter med ångestdrabbade som exempelvis tampas med låg självkänsla, utanförskap och lång frånvaro från arbetsmarknaden. Eller vad sägs om en arbetsintervju där man tvingas förklara varför de senaste åren i ens CV gapar blankt, och ställs inför valet att ljuga eller säga den hårda sanningen? Denna situation ställs Anders inför och det gör ont att se honom våndas. Samtidigt upprörs jag över och nästan äcklas av den glättiga, prestationsinriktade och ytliga karriärvärld som intervjuaren representerar...

Trots sitt tunga tema är den här filmen även full av skratt, ljus och träffsäker humor. Det, tillsammans med dess realistiska känsla och fantastiska skådespel, gör den i mitt tycke till ett mästerverk.

Vimbai

Kan inte saker ibland bara få vara?

Jag tänker på hur oerhört gärna våra hjärnor vill sätta etiketter på saker, dela in dem i fack för att känna att vi har koll på dem. Och det är väl i och för sig en himla tur att våra hjärnor kan bearbeta så mycket information och sortera alla intryck på något sätt. Men förlitar vi oss inte lite för mycket på det där ibland? Tro inte på allt du tänker, har någon sagt. Och jag tror att det kan vara väldigt nyttigt att försöka se att man inte fullt ut är vare sig det man tänker eller det man känner.

Att man inte ska köpa allt som huvudet och kroppen säger till en, utan vara lite självkritisk, men att det inte betyder att man ska sluta lyssna och känna. Ingen mår bra av att ignorera sina egna upplevelser, impulser, förnimmelser och inre röster. Däremot tror jag att man kan må bra av att ibland sänka volymen en aning, och låta allt det där som pågår inuti få finnas men utan att ge det all sin uppmärksamhet och sin blinda tro. Man kan vara närvarande i det man upplever utan att försvinna i det.

Att i den mån det är möjligt använda sig av sin hjärna och sina känslor, istället för att de tvärtom använder dig, kontrollerar och definierar vem du är.

Bob Hansson skriver t.ex. om hur tanken om att man har en ”kris” kan vara lömsk, eftersom den ”skapar en falsk känsla av koll på läget”. Man vill desperat ha ett ord, en etikett, för något obehagligt man känner och när man hittar det blir man lugn, men bara tillfälligt. Paradoxalt nog är det ofta just de störande tankar och känslor som man tror allra mest på och påverkas allra starkast av som man med alla medel försöker få bort och bli av med.

Bob skriver: ”Vi vill inte uppleva negativa känslor. Vi tror att de är där av ett misstag, att de egentligen inte ska ingå. Vi vill minimera. Vi blir som nazister, men det är inte främmande människor vi bygger ugnar åt, utan till vissa av våra egna tillstånd.”

Det är verkligen inte lätt att vara människa. Det är en sådan hårfin linje mellan att ge upp och att släppa taget, mellan att vara i det svåra och att låta det sluka en helt, mellan att resignera och acceptera. Kanske kommer man aldrig att lära sig skillnaden fullt ut. Kanske är det så det ska vara. Tyvärr uppmuntrar vårt samhälle oss ständigt att definiera, etikettera och framförallt värdera saker. Som bra eller dåliga, nyttiga eller onyttiga, vackra eller fula, onda eller goda… Kan inte saker ibland bara få vara?

Dagens reflektioner får avslutas med några fler tankeväckande ord av Bob Hansson:

”Och det händer något i mig då, när jag inte klamrar vid tanken att jag har kris, när jag inte försöker tänka ut strategier för att bli av med den, när jag inte försöker förklara varför min energi är lägre än vanligt och tvivlen fler, utan bara upplever även detta.”

Med önskan om en fin vecka,
Vimbai

Oro ger högre betyg

Vill vi ha ett betygssystem som gynnar ett beteende av ångest, oro och plikt? Det har vi nu, menar en forskare i Lund. Flickor som drivs av pliktkänsla får högre betyg än pojkar som drivs av nyfikenhet, trots att de har samma IQ-kvot.
http://m.sverigesradio.se/artikel/5419502?programId=83