Häromdagen vaknade jag av att det var frost på bilarna utanför
fönstret. Det är nästan så man börjar förnimma lite julstämning i luften sådana
morgnar!
Julen är väldigt laddad för mig. Jag har varit förälskad i
juletiden ända sen jag var liten, för jag tyckte det alltid kändes som det låg
något magiskt i luften kring december månad. Trots att jag inte är religiös på
något vis kunde jag ändå känna vördnad inför julens intåg, för jag visste att
det var en speciell tid för alla människor runt omkring mig.
I viss mån tycker jag det även idag. Familjen samlas, jobb
och skola går ned på lågvarv och man får lov att ta en stilla paus och drömma
sig bort i den varma kokong som är julfirande hemma hos mamma och pappa. Men ju
fler år som passerar så kan jag oftare känna sorg över de som inte delar min
inställning till jul. Det är som om känselspröten blir extra frusna och spröda
när kylan lägger sig i landet, och det räcker ibland med att se ett barn vandra
ensamt på stan för att jag ska bygga upp ett helt scenario där jag direkt antar
att hon inte har några föräldrar och måste tillbringa julen ensam. Detta trots
att det inte finns några som helst belägg för att så är fallet.
Julen är att hjälpa och finnas där för varandra. När vi
omringas av de tusentals ljus som glittrar som stjärnor i träden och tittar
över folkhavet med ulliga mössor som håller öronen varma får vi inte glömma en
viktig sak: vi behöver värmas inifrån också. Att visa omtanke och le till en
främling kan tina upp det mest ensamma och frusna hjärta, och om det är allt som
krävs kan man fråga sig varför man inte gör det oftare?
Vördnad inför julen bör sträcka sig till vördnad för alla
människor vi har runt omkring oss varje dag, för vi vet inte vilka strider de
själva kämpar med inombords. Är det inte beundransvärt att kanske den personen
i vår närhet som lider mest inombords ändå alltid lyfter stämningen för alla
människor runtomkring, och alltid får främlingar att känna sig välkomna? Och är
det inte beundransvärt att vissa människor kämpar vidare trots de motgångar de
möter kanske varje gång de går utanför dörren? Jag vill dela min julstämning
med alla dessa människor som kämpar, och bli bättre på att berätta för dem hur
mycket jag ser upp till dem. Samtidigt vill jag erbjuda ett leende och omtanke till främlingen bredvid mig på spårvagnen som kanske känner precis
samma känslor som jag gör inombords, trots att varken hen eller jag kanske någonsin
kommer få reda på det.
