När snöblandat regn tagit herravälde över hela stan och allt är blött, kallt och grått är det lätt att önska sig till varmare breddgrader. Eller vilja dra ett täcke över sig och barrikadera sig inomhus. Man kan också uppfyllas av en stark längtan efter våren. Personligen kände jag någon slags blandning av dessa tre känslor i onsdags när jag drog upp rullgardinen på morgonen. Men jag bäddade inte ner mig igen utan gick ut och mötte världen trots att det kändes motigt. Och igår morse när jag vaknade sken solen och yttervärlden verkade både vacker och inbjudande. Det vill säga tills jag kom ut och nästan bröt benen av mig på grund av den förrädiska halkan...
Det slår mig att dessa tvära kast i den yttre världen skulle kunna vara en metafor för hur mycket den inre världen kan växla. Ena dagen - eller varför inte timmen – känns det mesta kanske hopplöst och tråkigt och kämpigt. Nästa känner man sig hoppfull och uppåt och full av energi. Ibland kan ju faktiskt humör, självförtroende etc. växla flera gånger under en och samma dag. Vissa gånger är det svårt att hänga med i svängarna.
Men jag skulle just idag vilja fokusera på det vackra som ändå ligger i alla dessa motsatser och variationer som både livet och världen på sätt och vis faktiskt är uppbyggda kring. Utan natt ingen dag, utan mörker inget ljus. Vi behöver motsatser för att kunna relatera till det mesta egentligen.
Några väldigt förenklade exempel; man tittar på tv och får på ett program man tycker är riktigt dåligt. Hur ”vet” man att det är dåligt? Jo, delvis för att man jämför det med och relaterar det till vad man faktiskt tycker är bra och kommer fram till att detta inte är lika tilltalande. Eller så kanske man äter en sallad som inte smakar riktigt som den ska. En förklaring till att man reagerar negativt skulle då kunna vara att man vet hur en sallad kan smaka när den är riktigt fräsch och god.
Ett sätt som vi människor handskas med den där stora frågan ”Vem är jag?”, är ju faktiskt att reflektera över vilka vi inte är. Fast många gånger hjälper den strategin kanske bara en bit av vägen. Det är ju fullt möjligt att vara väldigt klar över vad man inte vill men ändå inte kunna svara på vad man faktiskt vill.
Många säger att man måste ha upplevt mörka stunder för att verkligen kunna uppskatta ljus och att prövningar gör en starkare. Jag tror att det kan vara så för en del människor, till en viss gräns, men det handlar då om ifall man hittar sätt att förhålla sig till det tunga. Jag tror inte att svåra upplevelser är en förutsättning för att kunna glädjas och utvecklas, men det kan vara en unik grund att bygga vidare på, om man får hjälp att finna funktionella sätt att hantera det hela på. När man är mitt inne i ångest och svårigheter kan man dock främst behöva stöd att ta sig igenom nuet.
Nu ska jag runda av detta innan jag blir alltför långrandig eller vecklar in mig för mycket, för det är nog inte riktigt det som är meningen. Detta är mitt första fredagsinlägg för ÅSS Göteborg och det naturliga kanske skulle ha varit att börja med en presentation av mig själv och/eller något om syftet med att starta en veckoblogg. Men jag tänker att sådant finns det tid för senare. Nöjer mig med att avslutningsvis understryka att inget av det jag skriver är någon absolut sanning - finns det ens någon sådan? - utan helt enkelt några av mina reflektioner och tankar just precis här och nu. Här och nu är förresten ett spännande ämne i sig, kanske något att ta upp en annan gång...
Tack för ordet och hoppas vi ses på föreningen framöver (titta gärna igenom vårens program på www.angestgoteborg.se !)
Vimbai Chivungu, deltidsanställd på ÅSS Göteborg.
Ris, ros, frågor eller synpunkter om bloggen? Kommentera gärna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar