På sistone har Kristian Gidlund dykt upp lite här och var; i GP, i DN, i Tv4 Nyhetsmorgon, i Gomorron Sverige, i Babel och på P4, och då är listan fortfarande långt ifrån komplett. Han har något han vill berätta om, och det är viktigt.
Kristian är 29 år, trummis i Borlängebandet Sugarplum Fairy och journalist. De senaste två åren har han dock främst gjort sig känd i Sverige för sina starka texter om livet – och döden. I sin blogg ”I kroppen min” skriver han om sin resa, med en cancer som först verkade besegrad, men som kom tillbaka och nu är obotlig.
Jag fann Kristian genom programmet Annas Eviga, ett samtalsprogram i SVT där några särskilt utvalda gäster kommer samman och talar om de riktigt stora frågorna, de som människan i alla tider försökt besvara. Kristian var med i premiäravsnittet i höstas då ämnet var döden.
Det jag såg var en pojke och man som inte gjorde sig till, som varken förminskade eller framhävde sig själv utan som talade rakt och öppet om hur han ser på döden, det där som väntar oss alla en dag men som han vet att han ska möta inom en alltför snar framtid.
Efter programmet gick jag in på Kristians blogg och började läsa. Och kunde inte sluta. Snart hade jag läst alla inlägg från början till slut och jag har följt hans blogg sedan dess. Och jag är inte ensam, miljontals läsare runtom i Sverige följer nu Kristians resa.
Kristian har ett sätt att skriva på som går rakt in i hjärtat, det är oerhört målande och poetiskt, men utan att kännas ansträngt eller distanserat. Distanserat är tvärtom det sista ord man kan använda om hans texter. Han är brutalt ärlig med hur han ser på livet, döden och världen. Själv känner han sig som en påkörd rävunge, en soldat kallad till fronten, en sjöman i sitt livs oväder. Döden håller ett lasersikte mot honom och han är utfryst av livet, det låter honom inte vara med längre, i alla fall inte länge till.
Med sitt alldeles egna uttryck skriver Kristian om barnen han aldrig kommer få, resorna han aldrig kommer få uppleva, allt det han lämnar efter sig och vad han tror väntar efter livet. Han är arg, ledsen, avundsjuk, förbannad, men även lugn, lycklig, tacksam och fylld av kärlek. Paradoxalt nog känns hans texter först och främst som en hyllning till livet. Han älskar att leva och tänker göra det bästa av den tid han har kvar.
Många av de som berörs av Kristian säger att de genom hans texter får ett nytt perspektiv på livet, de ser vad som verkligen är viktigt och vad som inte är det. De lär sig att värdesätta och uppskatta sina liv och sina närmaste. Jag som har en något annorlunda reaktion håller ändå helt och fullt med om att hans texter är mer än bara texter, de går ända in i hjärtat och skapar rum för reflektion, diskussion och alla sorters känslor.
Häromdagen gavs boken ”I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början” ut. Det är en samling av Kristians blogginlägg och utgivningen är anledningen att han synts extra mycket i media under de senaste veckorna. Han skriver först och främst för sin egen och sina närmastes skull, för att bli ihågkommen för den han var och inte bara den sjukdomen gjorde honom till. Att så många andra människor berörs är en bonus. När han av Jenny Strömstedt i höstas fick frågan varför så många vill följa hans resa svarade han såhär:
”Jag tror att det är för att vi inte är vana att prata om döden i Sverige, framför allt. På något sätt öppnar jag en dörr in i en värld där jag inte tvingar någon följa med in, men om de vill så får de. Jag tror att det finns ett undermedvetet behov hos många människor att prata om döden, för vi gör inte det”.
Jag tror att detta stämmer. Men ändå känns det som att bloggen trots allt handlar mer om livet än om döden. Kanske är det som Kristian säger, ”de där två sakerna hör ju liksom ofrånkomligen ihop, vilket vi många gånger glömmer bort”.
Hur det än är känner jag tacksamhet över att Kristian delar sin resa med oss. Han skriver på ett sätt som aldrig tidigare gjorts i Sverige och hans texter och avtryck på jorden kan aldrig – aldrig någonsin – dö.
// Vimbai
