torsdag 12 december 2013

Häng med ÅSS: En träff via webbkamera

Torsdagen 2 januari kl 20.00 får du ha webbkamera och headset redo. Du kör vi "Häng med ÅSS" igen. Vi börjar med en presentation av hur man kan använda Hangout, Google Docs och Google Plus för att samarbeta och kommunicera.

Vill du testa kamera och headset innan finns vi på plats en halvtimme innan.

Vi har skapat ett event på Facebook så att fler ska hitta hangouten.

Se till att ha ett konto på Google Plus innan vi startar. Gå till plus.google.com och logga in om du redan har ett konto på Gmail eller någon annan Google-tjänst. Annars väljer du "skapa ett konto" lite längre ner på sidan.
Google+

Du kan faktiskt redan nu testa hangout-länken om du vill. Om det ser ut ungefär som nedan så är du inloggad och klar. Du ser bilden från din egen webbkamera svagt i bakgrunden och du behöver bara klicka på "Delta" för att gå in i hangouten. 

Varmt välkomna! 


måndag 2 december 2013

Julfest!


JULFEST!

Hoppas ingen av er har missat vår årliga julfest nu på fredag den 6 december klockan 18.00 - 21.00!


Vi firar tillsammans på Repslagaregården. Kom och ät gott och mys tillsammans med ÅSS!

Det blir god julbuffé och dryck. Berätta för oss om du eventuellt har matallergi/ intolerans eller om du är vegetarian.

För dig som är medlem kostar detta bara 150 kronor. Betala antingen in till vårt plusgiro 4810423-6 eller kontant här hos ÅSS.  Vi vill ha din anmälan senast 4 december. Varmt välkommen!
 
                                           

tisdag 12 november 2013

Medlemsmöte 5/11

I tisdags kväll hade vi här på ÅSS ett medlemsmöte hos oss!

Alla medlemmar var välkomna till oss för att ni alla skulle få er chans att påverka vår riktning i framtiden. Inbjudan hade skickats ut till er och vi blev ett härligt gäng och hade både roliga och intressanta diskussioner.

Självklart bjöd vi på god mat till detta :) 

Det blev grekiskt tema, med stora fat av bland annat sovlaki, tsatziki, klyftpotatis, kycklingspett samt en härlig olivsallad.

Något suddig bild från uppdukningen men hoppas ni har överseende med detta :)



torsdag 10 oktober 2013

Häng med ÅSS

Nu gör vi en nystart med videochatt. Med hjälp av Google Hangout kan upp till tio personer umgås via sin dator eller mobiltelefon - om den har kamera. Vi vill finnas där vår målgrupp finns. Många som mår dåligt letar information på nätet. Tänk om ÅSS kunde organisera en del av verksamheten så den fanns på nätet också? 

I början kommer det mest att vara ett sätt att få folk att prova tekniken. Inga som helst krav på aktiv medverkan eller någonting. Titta bara in om du är det minsta nyfiken. 

Efter ett tag hoppas vi det kommer att knoppa av sig självhjälpsgrupper. Det kan säkert blir så att även andra sorters möten - styrelsemöten? - kan ordnas via det här hjälpmedlet. 

Håkan och Daniel hälsar varmt välkomna att titta in på hangout "Häng med ÅSS" torsdagen 31 oktober kl 20-21. (Den ordnas tekniskt av ÅSS Göteborg, men alla är alltså välkomna!) 

onsdag 12 juni 2013

Storytelling som dialog och konflikthantering

Onsdag eftermiddag för en vecka sedan tog jag mig till Södra Vägen för att delta i en workshop anordnad av Anna Lindh-stiftelsen och Centrum för Konflikthantering, i samarbete med Världskulturmuseet. Rubriken på eftermiddagen var "Storytelling som dialog och konflikthantering".

Vi var en ganska stor grupp som först samlades och hälsades välkomna av representanter från stiftelsen och centret, vilka även presenterade sig och eftermiddagens syfte. Efter det fick de två workshopledarna presentera sig och sina workshops, varpå vi fick välja en av dessa att delta i. Jag valde att stanna kvar i rummet för att vara med i workshopen med namnet Healing Words. En majoritet av gruppen valde att gå till den andra workshopen men kvar i rummet blev ett lagom stort gäng på ungefär tolv personer.

Vår ledare var Roi Gal-Or från the International School of Storytelling i England. Under workshopens gång delade han löpande med sig av erfarenheter från sitt arbete med konflikthantering i Israel/Palestina. Hans exempel och små berättelser, även av andra slag, var både starka och rörande - precis som övningarna.

Vi fick börja med en lek för att bygga upp gruppgemenskapen och försöka lägga ifrån oss de titlar och etiketter vi tagit med oss in. Efter det gjorde vi en namnlek för att ytterligare närma oss varandra. När alla kände sig lite mer avslappnade började sedan de mer avancerade övningarna.

Övning ett handlade om att se till det som förenar oss. Vi fick gå ihop tre och tre för att på några få minuter hitta tre saker vi hade gemensamt med varandra. Det var en lite knivig men rolig uppgift. När vi var klara gick vi ihop med en annan grupp och skulle nu hitta tre gemensamma nämnare för totalt sex personer.

I nästa övning satte vi oss med två nya personer och en i gruppen fick börja att berätta om en inre, gärna pågående, konflikt av något slag. När berättandet var färdigt hade de andra två uppgiften att så övertygande som möjligt gestalta varsin sida av konflikten och argumentera för sitt perspektiv. Personen vars konflikt spelades upp skulle bara lyssna och iaktta. När stunden kändes rätt fick man som observatör välja att resa sig upp, gå runt i rummet och växla några ord med ledaren om hur det hela kändes.

Personligen upplevde jag en väldig lättnad i att bara kunna lämna bråket om rätt och fel istället för att vara mitt uppe i det. Samtidigt var det omtumlande att se något jag kämpar med inom mig själv ligga utanför mig på just detta sättet. Flera saker blev smärtsamt tydliga för mig, men jag kände även en känsla av befrielse. Det säger också mycket om ledarens kompetens och gruppens trygghet att vi vågade dela med oss av dessa privata berättelser till människor vi nyss träffat.

När alla fått dela med sig och genomföra övningen tog vi en välbehövd bensträckare. Några minuters paus var långt ifrån tillräckligt för att helt samla sig och smälta det vi precis varit med om, men det var ändå skönt att få lite frisk luft innan vi återigen samlades.

Workshopens sista övning handlade om att gå ihop två och två och berätta varsitt barndomsminne. Det skulle vara ett så tidigt minne som möjligt och röra en situation då man på något sätt upptäckte att det finns konflikter i världen. Den andre skulle sedan återberätta minnet som en saga och i tredje person, så att man fick höra sin egen berättelse som om den hänt någon annan.
 
Berättaren avslutade sagan med frågan: ”Varför tror du att det här hände för den här pojken/flickan just då?” Man fick sedan tid att försöka komma på saker man kan ha lärt sig och tagit med sig av erfarenheten, snarare än att se sitt tidigare jag som offer för upplevelsen. En deltagare uttryckte efteråt att han kunnat känna sympati och värme för sig själv på ett nytt sätt när han hört och sett sin inre pojkes berättelse utifrån.

Överhuvudtaget handlade en stor del av workshopen om att byta perspektiv, bygga gemenskap och empati - inte bara med andra utan även med sig själv - och om att med hjälp av berättande och personliga möten glänta dörren till insikt och helande. Det handlade även om kraften i att sätta ord på sina upplevelser och känslan av att vi trots våra olikheter och unika erfarenheter ofta har väldigt mycket gemensamt. Jag kunde känna igen flera drag från ACT och medveten närvaro, exempelvis i strävan att iaktta sitt inre istället för att vara helt uppslukad av det.

Den minst sagt känslofyllda eftermiddagen avslutades med en gemensam uppsamling och reflektion. Jag lämnade Världskulturmuseet med många känslor och tankar och först såhär en vecka senare känner jag att intrycken hunnit landa i mig. Hur krävande workshopen än var så är jag väldigt glad att jag var med i den. Vem vet, kanske skulle det vara möjligt att längre fram arbeta med dessa eller liknande övningar på ÅSS i någon form?
 
Med önskan om en fin fortsatt vecka,
Vimbai, ÅSS Göteborg

onsdag 15 maj 2013

Kristian Gidlund - tar sig allra längst in i hjärtat



På sistone har Kristian Gidlund dykt upp lite här och var; i GP, i DN, i Tv4 Nyhetsmorgon, i Gomorron Sverige, i Babel och på P4, och då är listan fortfarande långt ifrån komplett. Han har något han vill berätta om, och det är viktigt.

Kristian är 29 år, trummis i Borlängebandet Sugarplum Fairy och journalist. De senaste två åren har han dock främst gjort sig känd i Sverige för sina starka texter om livet – och döden. I sin blogg ”I kroppen min” skriver han om sin resa, med en cancer som först verkade besegrad, men som kom tillbaka och nu är obotlig.

Jag fann Kristian genom programmet Annas Eviga, ett samtalsprogram i SVT där några särskilt utvalda gäster kommer samman och talar om de riktigt stora frågorna, de som människan i alla tider försökt besvara. Kristian var med i premiäravsnittet i höstas då ämnet var döden.

Det jag såg var en pojke och man som inte gjorde sig till, som varken förminskade eller framhävde sig själv utan som talade rakt och öppet om hur han ser på döden, det där som väntar oss alla en dag men som han vet att han ska möta inom en alltför snar framtid.

Efter programmet gick jag in på Kristians blogg och började läsa. Och kunde inte sluta. Snart hade jag läst alla inlägg från början till slut och jag har följt hans blogg sedan dess. Och jag är inte ensam, miljontals läsare runtom i Sverige följer nu Kristians resa.

Kristian har ett sätt att skriva på som går rakt in i hjärtat, det är oerhört målande och poetiskt, men utan att kännas ansträngt eller distanserat. Distanserat är tvärtom det sista ord man kan använda om hans texter. Han är brutalt ärlig med hur han ser på livet, döden och världen. Själv känner han sig som en påkörd rävunge, en soldat kallad till fronten, en sjöman i sitt livs oväder. Döden håller ett lasersikte mot honom och han är utfryst av livet, det låter honom inte vara med längre, i alla fall inte länge till.

Med sitt alldeles egna uttryck skriver Kristian om barnen han aldrig kommer få, resorna han aldrig kommer få uppleva, allt det han lämnar efter sig och vad han tror väntar efter livet. Han är arg, ledsen, avundsjuk, förbannad, men även lugn, lycklig, tacksam och fylld av kärlek. Paradoxalt nog känns hans texter först och främst som en hyllning till livet. Han älskar att leva och tänker göra det bästa av den tid han har kvar.

Många av de som berörs av Kristian säger att de genom hans texter får ett nytt perspektiv på livet, de ser vad som verkligen är viktigt och vad som inte är det. De lär sig att värdesätta och uppskatta sina liv och sina närmaste. Jag som har en något annorlunda reaktion håller ändå helt och fullt med om att hans texter är mer än bara texter, de går ända in i hjärtat och skapar rum för reflektion, diskussion och alla sorters känslor.

Häromdagen gavs boken ”I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början” ut. Det är en samling av Kristians blogginlägg och utgivningen är anledningen att han synts extra mycket i media under de senaste veckorna. Han skriver först och främst för sin egen och sina närmastes skull, för att bli ihågkommen för den han var och inte bara den sjukdomen gjorde honom till. Att så många andra människor berörs är en bonus. När han av Jenny Strömstedt i höstas fick frågan varför så många vill följa hans resa svarade han såhär:

”Jag tror att det är för att vi inte är vana att prata om döden i Sverige, framför allt. På något sätt öppnar jag en dörr in i en värld där jag inte tvingar någon följa med in, men om de vill så får de. Jag tror att det finns ett undermedvetet behov hos många människor att prata om döden, för vi gör inte det”.
Jag tror att detta stämmer. Men ändå känns det som att bloggen trots allt handlar mer om livet än om döden. Kanske är det som Kristian säger, ”de där två sakerna hör ju liksom ofrånkomligen ihop, vilket vi många gånger glömmer bort”.

Hur det än är känner jag tacksamhet över att Kristian delar sin resa med oss. Han skriver på ett sätt som aldrig tidigare gjorts i Sverige och hans texter och avtryck på jorden kan aldrig – aldrig någonsin – dö.

// Vimbai

torsdag 25 april 2013

Hej världen

Tycker du bloggen ser annorlunda ut? Det stämmer. Vi har bytt plattform. Från och med nu kör vi på Blogger! :)

måndag 18 mars 2013

"Läker tiden alla sår?" - anteckningar från ett föredrag

I fredags gick jag och lyssnade på föreläsaren Anders Magnusson, från Svenska Institutet för Sorgbearbetning. Han började med att berätta om en studie som gjorts av barn och ungdomar mellan 4 och 15 år gamla. Studien kom fram till att barn i genomsnitt får höra 5,5 ggr per dag att de inte ska ge uttryck för negativa känslor, t.ex. genom att en vuxen säger "Var inte ledsen" eller "Det var inte så farligt" till ett barn som gråter.

Vi socialiseras till att lägga locket på och Anders uttryckte det bl.a. som att det är mer socialt accepterat i vårt samhälle att vara onykter, än att gråta offentligt. Vi lär oss helt enkelt väldigt lite om sorg och om hur man kan möta sorg, både i sig själv och hos andra.

Anders berättade om sin uppväxt och om att han inte förrän i vuxen ålder, efter att hans mamma gått bort, insåg att det inte var den första förlusten i hans liv. Han hade burit på massvis med sorg genom åren, men eftersom han fått lära sig att sorg är en akut reaktion vid nära anhörigs bortgång, hade han inte tolkat sina tidigare upplevelser som just detta.

Sorg handlar alltså inte bara om dödsfall, utan är en normal och naturlig känslomässig reaktion vid en förlust av något slag. Exempel på förluster som kan skapa motstridiga känslor är t.ex. dödsfall (även husdjur) men även separationer (även andras), livsstilsförändringar av olika slag (flytta, bli nykter, få barn), omorganisationer och arbetsförändringar, sjukdom, kroppsskada och trauma eller en mer genomgripande förlust av exempelvis tillit, trygghet och hopp.

Föreläsningen behandlade även myter om sorg, såsom att man inte ska vara ledsen utan stark för andras skull, att man bör sörja i ensamhet och hålla sig ständigt sysselsatt samt att man bör försöka ersätta förlusten. Anders kallade även påståendet att tiden läker alla sår en myt, och jämförde det med att bygga ett hus. ”Bygger tiden hus?” - Nej, det behövs arbete också. ”Hur lång tid behövs? ”- Det beror på, tills det är klart. ”Och hur länge är det?” - Allt ifrån 1 vecka till aldrig.

Slutsatsen är alltså att tiden i sig inte kan läka sår, men att bearbetning tillsammans med tid kan göra det. Och bearbetning kräver kommunikation. Om man försöker bemöta känslomässig smärta och ett brustet hjärta enbart intellektuellt uppstår inget äkta möte, och därmed ingen äkta läkning. De flesta sörjande vill få prata om det som hänt och om vad de går igenom, medan omgivningen ofta tror att det är bäst att inte prata om det. Anders betonade vikten av att våga fråga hur det är, och att det viktigaste inte är vad man säger utan att man försöker finnas där och möta den sörjande där hen är. Detta gäller även i mötet med sig själv.

Förträngning och medveten glömska innebär inte heller äkta läkning, underströk Anders. Det är vanligt att som sörjande och ångestfylld ta till tillfälliga lättnader som t.ex. mat och socker (även att inte äta), alkohol, droger och psykofarmaka, vredesutbrott, ständiga aktiviteter, shopping, spel och självskadande. Dessa hjälper dock oftast bara just tillfälligt, för stunden.

Anders kallade ångest för rädsla utan ansikte och depression för sorg utan ansikte. Han tror att (obearbetad) sorg kan spela en viktig - och ofta förbisedd - roll i olika sorters psykisk ohälsa. Det tror jag att han har rätt i.

Om du vill veta mer om sorg och sorgbearbetning kan du besöka Svenska Institutet för Sorgbearbetnings hemsida.

Ps. Ni glömmer väl inte Felicia Feldts föredrag imorgon kväll (19 mars)? 18:30 i Dalheimers Hus! Mer info hittar du exempelvis här.

måndag 11 mars 2013

Ny nätsida om psykisk hälsa

Äntligen börjar det kännas som att våren är på väg. Det är ljust längre om dagarna och på morgonen vaknar man allt oftare till strålande sol och blå himmel. Om man har mycket att kämpa med kanske inte vädret gör så mycket till eller från, men kanske kan ljuset göra dagarna något lättare att bära åtminstone.

Västra Götalandsregionens informationssida 1177.se har nyligen lagt ut ett nytt temaområde om psykisk hälsa. Där har de bland annat samlat information, råd och olika människors berättelser om erfarenheter av exempelvis ångest.

För ett bildspel just om ångest, och dess olika ansikten, klicka här.

Det finns också möjlighet att ställa frågor till psykologer och socionomer via ovanstående länk, och du kan vara anonym om du vill.

onsdag 20 februari 2013

En hjälpande hand

1354652752_5559_helpinghand

Svenska Ångestsyndromsällskapet har numera en chatt där du anonymt kan skriva av dig om dina tankar och känslor, och få svar av en stödperson. De som sitter i chatten har själva erfarenhet av att leva med och hantera svår ångest av olika slag.

Chatten erbjuder en möjlighet att kunna skriva av sig om sådant som tynger, och få tröst, kraft och kanske några goda råd på vägen. Chattens öppettider är onsdagar och söndagar kl. 20-22 och den nås via Riksförbundet ÅSS hemsida.

onsdag 13 februari 2013

"Oslo 31 augusti" - en film som berör

Oslo2
Jag har vid det här laget tappat räkningen på hur många gånger jag sett den här filmen. Första gången jag såg den var i alla fall under Kulturkalaset 2011. Jag visste egentligen ingenting om filmen på förhand, men det blev en minst sagt stark upplevelse.

”Oslo 31 augusti” är den norske regissören Joachim Triers andra film. Handlingen kretsar kring 34-årige Anders (briljant spelad av Anders Danielsen Lie), som när det hela börjar inte mår särskilt bra, milt uttryckt.  Men i nästa stund vet man inte riktigt. Och så kommer det att vara filmen igenom - ovisst, precis så som livet och tillvaron kan vara. Anders kan verka någorlunda stabil och lugn en stund, till och med glad, och i nästa stund är det nattsvart mörker igen. Tvära kast som jag kan känna igen mig i.

Just den här dagen har Anders permission från det behandlingshem han snart ska bli utskriven från. Där har han genomgått rehabilitering för sitt tidigare alkohol- och drogmissbruk. Han lämnar landsbygden och återvänder in i storstaden, Oslo. Det är den 31 augusti, kanske sommarens sista dag. Imorgon stängs stadens utomhusbassänger och efter det väntar en högst osäker framtid.

Anders söker upp gamla vänner och bekanta i stan som alla reagerar på hans återkomst på olika sätt. Det kanske starkaste mötet är det första, med nära vännen Thomas. Den senare har hunnit bilda familj och tar emot Anders i sin stökiga men flotta lägenhet, med fru och barn, heltidsjobb och rutig skjorta. De båda vännerna kunde till det yttre inte ha mer olika förutsättningar. Ändå möts de i värme och något slags samförstånd, även om vännen bitvis kämpar för att förstå sig på Anders.

Under resten av dygnet kastas Anders mellan två ytterligheter. På den ena finns någon slags framtidstro, små glimtar av ren glädje, fina möten och gemenskap. På den andra trängs självmordstankar, starka impulser att falla tillbaka i gamla drogvanor och en känsla av att inifrån en bubbla betrakta resten av världen på avstånd.

I Anders kan jag finna många beröringspunkter med ångestdrabbade som exempelvis tampas med låg självkänsla, utanförskap och lång frånvaro från arbetsmarknaden. Eller vad sägs om en arbetsintervju där man tvingas förklara varför de senaste åren i ens CV gapar blankt, och ställs inför valet att ljuga eller säga den hårda sanningen? Denna situation ställs Anders inför och det gör ont att se honom våndas. Samtidigt upprörs jag över och nästan äcklas av den glättiga, prestationsinriktade och ytliga karriärvärld som intervjuaren representerar...

Trots sitt tunga tema är den här filmen även full av skratt, ljus och träffsäker humor. Det, tillsammans med dess realistiska känsla och fantastiska skådespel, gör den i mitt tycke till ett mästerverk.

Vimbai

måndag 4 februari 2013

Kan inte saker ibland bara få vara?

2009_0820_ss_brain

Jag tänker på hur oerhört gärna våra hjärnor vill sätta etiketter på saker, dela in dem i fack för att känna att vi har koll på dem. Och det är väl i och för sig en himla tur att våra hjärnor kan bearbeta så mycket information och sortera alla intryck på något sätt. Men förlitar vi oss inte lite för mycket på det där ibland? Tro inte på allt du tänker, har någon sagt. Och jag tror att det kan vara väldigt nyttigt att försöka se att man inte fullt ut är vare sig det man tänker eller det man känner.

Att man inte ska köpa allt som huvudet och kroppen säger till en, utan vara lite självkritisk, men att det inte betyder att man ska sluta lyssna och känna. Ingen mår bra av att ignorera sina egna upplevelser, impulser, förnimmelser och inre röster. Däremot tror jag att man kan må bra av att ibland sänka volymen en aning, och låta allt det där som pågår inuti få finnas men utan att ge det all sin uppmärksamhet och sin blinda tro. Man kan vara närvarande i det man upplever utan att försvinna i det.

Att i den mån det är möjligt använda sig av sin hjärna och sina känslor, istället för att de tvärtom använder dig, kontrollerar och definierar vem du är.

Bob Hansson skriver t.ex. om hur tanken om att man har en ”kris” kan vara lömsk, eftersom den ”skapar en falsk känsla av koll på läget”. Man vill desperat ha ett ord, en etikett, för något obehagligt man känner och när man hittar det blir man lugn, men bara tillfälligt. Paradoxalt nog är det ofta just de störande tankar och känslor som man tror allra mest på och påverkas allra starkast av som man med alla medel försöker få bort och bli av med.

Bob skriver: ”Vi vill inte uppleva negativa känslor. Vi tror att de är där av ett misstag, att de egentligen inte ska ingå. Vi vill minimera. Vi blir som nazister, men det är inte främmande människor vi bygger ugnar åt, utan till vissa av våra egna tillstånd.”

Det är verkligen inte lätt att vara människa. Det är en sådan hårfin linje mellan att ge upp och att släppa taget, mellan att vara i det svåra och att låta det sluka en helt, mellan att resignera och acceptera. Kanske kommer man aldrig att lära sig skillnaden fullt ut. Kanske är det så det ska vara. Tyvärr uppmuntrar vårt samhälle oss ständigt att definiera, etikettera och framförallt värdera saker. Som bra eller dåliga, nyttiga eller onyttiga, vackra eller fula, onda eller goda… Kan inte saker ibland bara få vara?

Dagens reflektioner får avslutas med några fler tankeväckande ord av Bob Hansson:

”Och det händer något i mig då, när jag inte klamrar vid tanken att jag har kris, när jag inte försöker tänka ut strategier för att bli av med den, när jag inte försöker förklara varför min energi är lägre än vanligt och tvivlen fler, utan bara upplever även detta.”

Med önskan om en fin vecka,
Vimbai

torsdag 24 januari 2013

Oro ger högre betyg

Vill vi ha ett betygssystem som gynnar ett beteende av ångest, oro och plikt? Det har vi nu, menar en forskare i Lund. Flickor som drivs av pliktkänsla får högre betyg än pojkar som drivs av nyfikenhet, trots att de har samma IQ-kvot.
http://m.sverigesradio.se/artikel/5419502?programId=83

måndag 21 januari 2013

Vårprogrammet är ute!

Vad vill du göra i vår? Lära dig mer om kundaliniyoga,
självskadebeteende eller känslolivet på en föreläsning? Vill du prova
på övningar i improvisationsteater eller kanske alexandertekniken? Vi
har även en våga tala-kurs för socialfobiker.

Läs mer om alla aktiviteter på vår webbplats: http://angestgoteborg.se/node/20