Några kloka ord om hur det är att leva med GAD, av en medlem!

 

Att varje dag leva med GAD, är en allvarlig upplevd känsla av en hypotetisk kraftfull ångest, att ngt mkt obehagligt är möjligt kan hända. 

 

Dessa ”katastroftankar” tar över ens liv, man kan inte tänka bort och ångesten gnager inombords, från det att man vaknar, en lidelse som ibland kan vara dagarna i ända. 

 

Att avleda är mycket svårt och det freudianska uttrycket ”förtränga” finns inte alls som en beredskap, som ett skydd att förebygga känslornas lidande.

 

Att ha GAD innebär mycket låg tolerans för osäkerhet, i vissa frågor i ens liv, att ständigt bära på ett slags mentalt tinnitus, ett känslomässigt svidande

 

Oron är förrädisk, för man tror att man förbereder sig genom att oroa sig från sådant som man själv inte har kontroll över, eller själv kan kunna påverka alls.

 

Effekten är den motsatta, oron ökar i takt och ångesten stiger, de hypotetiska orosmolnen tar över ens känsloliv, en negativ spiral, som att dansa ”motvals”.

 

Att leva med GAD innebär en betydligt upplevd känsla och högre grad av trygghet och säkerhet, jämförelsevis med de flesta andra individer många. 

 

Säkerhetsfrågor, säkerhetsrutiner och olika former av trygghetsrutiner, trygghetsritualer, är ngt man lätt tar till, för att om möjligt, en säkerhetskänsla kunna fånga.  

 

Många av oss behöver både hängslen, svångrem och fallskärm, för att genom detta, försöka förhindra hypotetiska katastrofer som härskar i en hjärnans inteo komplexa centrum och vrår.

 

Detta är ingen vanlig vardagsoro, utan ett förrädiskt självförstärkande system, för ju mer man oroar sig, desto värre känns det, detta verkar vara något som det omedvetna inte förstår. 

 

Det mest frekventa inslaget i GAD är svårt att leva under osäkerhet och särskilt känslan med ovissheter och ibland många.

 

Jag hoppas att något kan hjälpa mig att lindra min medfödda sjukdom, att

slippa känna oro dagarna långa.

 

Tommy Jansson