Jag har vid det här laget tappat räkningen på hur många gånger jag sett den här filmen. Första gången jag såg den var i alla fall under Kulturkalaset 2011. Jag visste egentligen ingenting om filmen på förhand, men det blev en minst sagt stark upplevelse.
”Oslo 31 augusti” är den norske regissören Joachim Triers andra film. Handlingen kretsar kring 34-årige Anders (briljant spelad av Anders Danielsen Lie), som när det hela börjar inte mår särskilt bra, milt uttryckt. Men i nästa stund vet man inte riktigt. Och så kommer det att vara filmen igenom - ovisst, precis så som livet och tillvaron kan vara. Anders kan verka någorlunda stabil och lugn en stund, till och med glad, och i nästa stund är det nattsvart mörker igen. Tvära kast som jag kan känna igen mig i.
Just den här dagen har Anders permission från det behandlingshem han snart ska bli utskriven från. Där har han genomgått rehabilitering för sitt tidigare alkohol- och drogmissbruk. Han lämnar landsbygden och återvänder in i storstaden, Oslo. Det är den 31 augusti, kanske sommarens sista dag. Imorgon stängs stadens utomhusbassänger och efter det väntar en högst osäker framtid.
Anders söker upp gamla vänner och bekanta i stan som alla reagerar på hans återkomst på olika sätt. Det kanske starkaste mötet är det första, med nära vännen Thomas. Den senare har hunnit bilda familj och tar emot Anders i sin stökiga men flotta lägenhet, med fru och barn, heltidsjobb och rutig skjorta. De båda vännerna kunde till det yttre inte ha mer olika förutsättningar. Ändå möts de i värme och något slags samförstånd, även om vännen bitvis kämpar för att förstå sig på Anders.
Under resten av dygnet kastas Anders mellan två ytterligheter. På den ena finns någon slags framtidstro, små glimtar av ren glädje, fina möten och gemenskap. På den andra trängs självmordstankar, starka impulser att falla tillbaka i gamla drogvanor och en känsla av att inifrån en bubbla betrakta resten av världen på avstånd.
I Anders kan jag finna många beröringspunkter med ångestdrabbade som exempelvis tampas med låg självkänsla, utanförskap och lång frånvaro från arbetsmarknaden. Eller vad sägs om en arbetsintervju där man tvingas förklara varför de senaste åren i ens CV gapar blankt, och ställs inför valet att ljuga eller säga den hårda sanningen? Denna situation ställs Anders inför och det gör ont att se honom våndas. Samtidigt upprörs jag över och nästan äcklas av den glättiga, prestationsinriktade och ytliga karriärvärld som intervjuaren representerar...
Trots sitt tunga tema är den här filmen även full av skratt, ljus och träffsäker humor. Det, tillsammans med dess realistiska känsla och fantastiska skådespel, gör den i mitt tycke till ett mästerverk.
Vimbai
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar