måndag 18 mars 2013

"Läker tiden alla sår?" - anteckningar från ett föredrag

I fredags gick jag och lyssnade på föreläsaren Anders Magnusson, från Svenska Institutet för Sorgbearbetning. Han började med att berätta om en studie som gjorts av barn och ungdomar mellan 4 och 15 år gamla. Studien kom fram till att barn i genomsnitt får höra 5,5 ggr per dag att de inte ska ge uttryck för negativa känslor, t.ex. genom att en vuxen säger "Var inte ledsen" eller "Det var inte så farligt" till ett barn som gråter.

Vi socialiseras till att lägga locket på och Anders uttryckte det bl.a. som att det är mer socialt accepterat i vårt samhälle att vara onykter, än att gråta offentligt. Vi lär oss helt enkelt väldigt lite om sorg och om hur man kan möta sorg, både i sig själv och hos andra.

Anders berättade om sin uppväxt och om att han inte förrän i vuxen ålder, efter att hans mamma gått bort, insåg att det inte var den första förlusten i hans liv. Han hade burit på massvis med sorg genom åren, men eftersom han fått lära sig att sorg är en akut reaktion vid nära anhörigs bortgång, hade han inte tolkat sina tidigare upplevelser som just detta.

Sorg handlar alltså inte bara om dödsfall, utan är en normal och naturlig känslomässig reaktion vid en förlust av något slag. Exempel på förluster som kan skapa motstridiga känslor är t.ex. dödsfall (även husdjur) men även separationer (även andras), livsstilsförändringar av olika slag (flytta, bli nykter, få barn), omorganisationer och arbetsförändringar, sjukdom, kroppsskada och trauma eller en mer genomgripande förlust av exempelvis tillit, trygghet och hopp.

Föreläsningen behandlade även myter om sorg, såsom att man inte ska vara ledsen utan stark för andras skull, att man bör sörja i ensamhet och hålla sig ständigt sysselsatt samt att man bör försöka ersätta förlusten. Anders kallade även påståendet att tiden läker alla sår en myt, och jämförde det med att bygga ett hus. ”Bygger tiden hus?” - Nej, det behövs arbete också. ”Hur lång tid behövs? ”- Det beror på, tills det är klart. ”Och hur länge är det?” - Allt ifrån 1 vecka till aldrig.

Slutsatsen är alltså att tiden i sig inte kan läka sår, men att bearbetning tillsammans med tid kan göra det. Och bearbetning kräver kommunikation. Om man försöker bemöta känslomässig smärta och ett brustet hjärta enbart intellektuellt uppstår inget äkta möte, och därmed ingen äkta läkning. De flesta sörjande vill få prata om det som hänt och om vad de går igenom, medan omgivningen ofta tror att det är bäst att inte prata om det. Anders betonade vikten av att våga fråga hur det är, och att det viktigaste inte är vad man säger utan att man försöker finnas där och möta den sörjande där hen är. Detta gäller även i mötet med sig själv.

Förträngning och medveten glömska innebär inte heller äkta läkning, underströk Anders. Det är vanligt att som sörjande och ångestfylld ta till tillfälliga lättnader som t.ex. mat och socker (även att inte äta), alkohol, droger och psykofarmaka, vredesutbrott, ständiga aktiviteter, shopping, spel och självskadande. Dessa hjälper dock oftast bara just tillfälligt, för stunden.

Anders kallade ångest för rädsla utan ansikte och depression för sorg utan ansikte. Han tror att (obearbetad) sorg kan spela en viktig - och ofta förbisedd - roll i olika sorters psykisk ohälsa. Det tror jag att han har rätt i.

Om du vill veta mer om sorg och sorgbearbetning kan du besöka Svenska Institutet för Sorgbearbetnings hemsida.

Ps. Ni glömmer väl inte Felicia Feldts föredrag imorgon kväll (19 mars)? 18:30 i Dalheimers Hus! Mer info hittar du exempelvis här.