I veckan kom en relativt stor grupp besökare till ÅSS Göteborgs föredrag om mindfulness, hållet av Mats Jacobson från projekt Columbus. Projekt Columbus är ett samverkansprojekt mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, socialtjänsten och primärvården/psykiatrin, riktat mot unga vuxna som mår psykiskt dåligt. Är du intresserad av att veta mer om Columbus? Klicka här!
Jag har länge känt att mindfulness, eller medveten närvaro som det också kan översättas till, är ett på många sätt ovärderligt redskap i min personliga ångesthantering (ja, faktiskt i min hantering av känslor överhuvudtaget). Detta gör det även till en viktig faktor till mitt välbefinnande. För mig handlar medveten närvaro främst om att försöka vara närvarande i nuet snarare än att ständigt tänka på sådant som hänt och/eller skulle kunna hända i framtiden samt att medvetet registrera mina tankar och känslor och försöka se dem för vad de är - men inte alltid för den skull agera utefter dem eller bli helt uppslukad av dem. Jag har bland annat kombinerat det jag lärt mig om medveten närvaro med det jag lärt mig om ACT (Acceptance and Commitment Therapy) och tycker att dessa två ”läror” kan vara en kraftfull kombination.
Därmed inte sagt att dessa reskap passar alla människor eller att det går på en dag att ta till sig dem. De erbjuder inte heller någon universallösning på obehag och problem. Jag ser mindfulness mestadels som ett förhållningssätt som det kan ta ett tag att vänja sig vid och integrera i sitt liv. Men om det är något som stämmer överens med ens person och något man vill utforska mer, kan det bli ett slags stöd för att förstå och hantera olika saker i livet - kanske särskilt då ångest och andra obehagliga känslor.
För min del fungerar mindfulness ofta men långt ifrån alltid. Den senaste veckan har på olika sätt varit en ganska kämpig vecka för mig och då känns det ofta svårare än vanligt att plocka fram olika strategier och redskap. Men jag vet åtminstone att jag har dem någonstans inom mig. Hur svårtillgängliga de än kan kännas ibland, så har jag i alla fall inte glömt dem helt och hållet. Kanske kan man till och med jämföra det med cykling; Vissa dagar kan kroppslig värk, väderförhållanden eller annat göra det svårt att cykla... men det betyder inte att man glömt hur man gör!
För mig har det känts effektivt att plocka bitar ur olika läror och idéer snarare än att gå på en enda linje och bli blind för allting annat. Måste man till exempel tycka att antingen KBT eller psykodynamisk terapi är bäst i alla lägen? Kanske är det så att den ena terapiformen kan vara mer lämplig för en viss person i ett visst läge i dennes liv medan den andra linjen passar bäst vid en annan tidpunkt i livet eller för en helt annan person? Sedan finns det ju en massa andra terapiformer och behandlingsmetoder också... Jag tror på att försöka se nyanser i det mesta. Men jag kan förstås bara tala utifrån mig själv, i första hand.
Sen så är det klart att man i många lägen både bör och behöver (och "tvingas"?) välja det ena över det andra... tänk bara på hur många val vi ställs inför i vår vardag, stora som små; maträtter, mobilabonnemang, aktiviteter, yrkesval, studieval... Jag skulle ändå bara vilja påpeka att både beslut, val och åsikter ju ofta går att omvärdera. Att man väljer en sak vid en viss tidpunkt måste inte betyda att man väljer det eller kommer tycka likadant för all framtid. Det kan naturligtvis göra det men det måste som sagt inte göra det. Avslutningsvis skulle jag vilja be er att fundera lite mer över det där ordet ”måste”, om ni vill. Vad betyder det för dig?
Kanske kändes det här inlägget mest som nonsens för dig, kanske kunde det ge dig något. Oavsett så vill jag önska er alla en riktigt trevlig helg! ; )
Vimbai Chivungu, deltidsanställd på ÅSS Göteborg
Ris, ros, frågor eller synpunkter om bloggen? Kommentera gärna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar