torsdag 26 januari 2012

"Saga visar vägen "

Saga_noren_596361a

Det började med Saga i bron.  Hon kanske inte var den första men hon fick åtminstone mina ögon att öppnas. I Sofia Helins rolltolkning av den påstått Asbergerdrabbade polisen Saga Noren i kriminaldramat bron som vi kunde se i höstas på SVT händer något. Ny frisk luft släpps in. På flera plan. Inte bara får en klassisk rollarketyp en välbehövlig skjuts framåt. Nej, en ny arsenal av känslor gör att även karaktärer och historia får en helt annan nyans än brukligt i ett modernt Tv drama tycker jag.  

När manusförfattarna släpper in en figur som Saga i ett deckardrama både fördjupas och intensifieras den mänskliga kommunikationen. Allt blir, ja, om inte tydligare så åtminstone mer levande. Att det dessutom är en kvinna som får gestalta kommunikationsproblem såsom Sagas ger könsrollerna en välbehövlig tvist. Nu har Sofia Helins roll kritiserats. Skulle en person med Asberger ens komma in på Polishögskolan? Hur trovärdig är hennes roll, egentligen? Visst, jag kan se poängerna i detta. Men min huvudpoäng är en annan. Det intressanta med just Saga i bron och exempelvis nyligen Claire Danes roll i aktuella "Homeland tycker jag är hur de på ett helt nytt sätt bygger broar mellan våra privata liv och yrkesliv. Genom att låta oss glänta till rum som hittills varit utestängda från de moderna tv dramerna öppnas dörren. Nytt ljus släpps in de där sprickorna Leonard Cohen pratar om. Ljuset blir till liv. Å vips blir vi homosapiens både mer mångfacetterade och vibrerande.

När jag varit ute och föreläst om ångestproblematik och ångestsyndrom under hösten 2011 har bemötandet av ångestdrabbade personer inom exempelvis vården varit en stor fråga. Hur behandlar man en person som har ångestproblematik? Hur når man fram till en person som haft grav ångest i flera år och där flera kognitiva funktioner slagits ut? Hur bänder man upp ett problem som kanske inte alltid syns på ytan ? Den kliniska kunskapen om ångestproblematik naturligtvis är a och o. Lika viktigt tror jag är att se bortom symptomen. Att se att det i allt det sköra finns något starkt också. Att den drabbade också är expert på sin egen problematik. Att för att nå fram till ångesten så måste både patient och läkarroll kläs av i viss mån för att samtalet ska nå in. Där blir Saga Noren en vägvisare tycker jag. När vi ser Sagas fumlighet i fikarumssamtalen med sina kollegor vänds speglarna lika mycket mot oss själva. Våra fingeravtryck och andetag blir genast mer precisa. Vad som är normalt och inte sätts under lupp. Tack för det. - Calle Falksten