torsdag 16 augusti 2012

"Bernhardfikan"

Images-media_copied-2008-01-08

 

""Det är befriande att beskriva det man ser runt omkring sig, det man tar illa vid sig av. Det är att bemäktiga sig det, ta kontroll över det"" Johan Kling.

 

Det är svårt att tänka sig en film under 2000-talet med en svartare humor än Johan Klings "Darling". Skulle begreppet "skrattet fastna i halsen" illustreras av Wikipedia har jag svårt att tänka mig en bättre beskrivning än denna film om två ensamma storstadsmänniskor i början av tvåtusentalet i Stockholm.  Att se den genomhjärtlige skåningen Bernhard, guldbaggebriljantspelad av Michael Segerstedt, serveras motgång på motgång i livet och sakta bli nedmonterad av den känslokyla han möts av människor får en stundtals att kippa efter andan. Att filmen därför inte blir något annat än en än en ironisk spottloska från 08 området utan även lämnar mig med någon form av hoppfull ömsinthet varje gång jag ser den har fått mig att förundras. Om mående. Och psykisk ohälsa. Hur viktigt det är att acceptera den. Hur svårt det än kan te sig ibland. Att det är först när vi sakta kan ställa vårt eget hades utanför oss och varsamt beskåda det som förändringen kan börja ta form. När tomaten till sin nedmosade kompis vid övergångsstället slutligen, om än lite motvilligt, kan säga; kom ketchup! nu går vi! som metamorfosen kan påbörjas. Det får jag med mig från Darling. Och inget ögonblick i filmen iscensätter detta bättre än när Bernhard med oförtrutligt optimistiska steg går in på Seven Eleven efter kvällspasset och nyanställningen på ytterligare ett skitjobb. Med sin skånska stämma proklamerar Bernhard stolt till expediten; " en kaffe ! å en muffins förresten, de är lite fest idag" ! Där och då blir "Bernhardfikan" något av ett begrepp. Ett psykologiskt begrepp, ja, något av en försvarsstrategi att bepansra sig med dom mörka höstkvällar som väntar oss framöver då ångesten och livsledan kan komma knackandes på dörren.

 

Calle Falksten