Vi var en ganska stor grupp som först
samlades och hälsades välkomna av representanter från stiftelsen och centret, vilka
även presenterade sig och eftermiddagens syfte. Efter det fick de två
workshopledarna presentera sig och sina workshops, varpå vi fick välja en av
dessa att delta i. Jag valde att stanna kvar i rummet för att vara med i workshopen
med namnet Healing Words. En majoritet av gruppen valde att gå till den andra workshopen men kvar i rummet blev
ett lagom stort gäng på ungefär tolv personer.
Vår ledare var Roi Gal-Or från the
International School of Storytelling i England. Under workshopens gång delade
han löpande med sig av erfarenheter från sitt arbete med konflikthantering i
Israel/Palestina. Hans exempel och små berättelser, även av andra slag, var både
starka och rörande - precis som övningarna.
Vi fick börja med en lek för att bygga
upp gruppgemenskapen och försöka lägga ifrån oss de titlar och etiketter vi tagit
med oss in. Efter det gjorde vi en namnlek för att ytterligare närma oss
varandra. När alla kände sig lite mer avslappnade började sedan de mer avancerade
övningarna.
Övning ett handlade om att se till
det som förenar oss. Vi fick gå ihop tre och tre för att på några få minuter hitta
tre saker vi hade gemensamt med varandra. Det var en lite knivig men rolig uppgift.
När vi var klara gick vi ihop med en annan grupp och skulle nu hitta tre
gemensamma nämnare för totalt sex personer.
I nästa övning satte vi oss med två
nya personer och en i gruppen fick börja att berätta om en inre, gärna
pågående, konflikt av något slag. När berättandet var färdigt hade de andra två
uppgiften att så övertygande som möjligt gestalta varsin sida av konflikten och
argumentera för sitt perspektiv. Personen vars konflikt spelades upp skulle bara
lyssna och iaktta. När stunden kändes rätt fick man som observatör välja att
resa sig upp, gå runt i rummet och växla några ord med ledaren om hur det hela kändes.
Personligen upplevde jag en väldig
lättnad i att bara kunna lämna bråket om rätt och fel istället för att vara
mitt uppe i det. Samtidigt var det omtumlande att se något jag kämpar med inom mig
själv ligga utanför mig på just detta sättet. Flera saker blev smärtsamt
tydliga för mig, men jag kände även en känsla av befrielse. Det säger också
mycket om ledarens kompetens och gruppens trygghet att vi vågade dela med oss
av dessa privata berättelser till människor vi nyss träffat.
När alla fått dela med sig och genomföra
övningen tog vi en välbehövd bensträckare. Några minuters paus var långt ifrån tillräckligt
för att helt samla sig och smälta det vi precis varit med om, men det var ändå
skönt att få lite frisk luft innan vi återigen samlades.
Workshopens sista övning handlade om
att gå ihop två och två och berätta varsitt barndomsminne. Det skulle vara ett så
tidigt minne som möjligt och röra en situation då man på något sätt upptäckte
att det finns konflikter i världen. Den andre skulle sedan återberätta minnet som
en saga och i tredje person, så att man fick höra sin egen berättelse som om den
hänt någon annan.
Berättaren avslutade sagan med frågan: ”Varför tror du att
det här hände för den här pojken/flickan just då?” Man fick sedan tid att
försöka komma på saker man kan ha lärt sig och tagit med sig av erfarenheten,
snarare än att se sitt tidigare jag som offer för upplevelsen. En deltagare
uttryckte efteråt att han kunnat känna sympati och värme för sig själv på ett nytt sätt
när han hört och sett sin inre pojkes berättelse utifrån.
Överhuvudtaget handlade en stor del av workshopen om att byta
perspektiv, bygga gemenskap och empati - inte bara med andra utan även med sig
själv - och om att med hjälp av berättande och personliga möten glänta dörren
till insikt och helande. Det handlade även om kraften i att sätta ord på sina upplevelser och känslan av att vi trots våra olikheter och unika erfarenheter ofta har väldigt mycket gemensamt. Jag kunde känna igen flera drag från ACT och medveten närvaro, exempelvis i strävan att iaktta sitt inre istället för att vara helt uppslukad av det.
Den minst sagt känslofyllda eftermiddagen avslutades med en gemensam uppsamling
och reflektion. Jag lämnade Världskulturmuseet med många känslor och tankar och
först såhär en vecka senare känner jag att intrycken hunnit landa i mig. Hur
krävande workshopen än var så är jag väldigt glad att jag var med i den. Vem
vet, kanske skulle det vara möjligt att längre fram arbeta med dessa eller
liknande övningar på ÅSS i någon form?
Med önskan om en fin fortsatt vecka,
Vimbai, ÅSS Göteborg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar