Storytelling som dialog och konflikthantering

Onsdag eftermiddag för en vecka sedan tog jag mig till Södra Vägen för att delta i en workshop anordnad av Anna Lindh-stiftelsen och Centrum för Konflikthantering, i samarbete med Världskulturmuseet. Rubriken på eftermiddagen var "Storytelling som dialog och konflikthantering".

Vi var en ganska stor grupp som först samlades och hälsades välkomna av representanter från stiftelsen och centret, vilka även presenterade sig och eftermiddagens syfte. Efter det fick de två workshopledarna presentera sig och sina workshops, varpå vi fick välja en av dessa att delta i. Jag valde att stanna kvar i rummet för att vara med i workshopen med namnet Healing Words. En majoritet av gruppen valde att gå till den andra workshopen men kvar i rummet blev ett lagom stort gäng på ungefär tolv personer.

Vår ledare var Roi Gal-Or från the International School of Storytelling i England. Under workshopens gång delade han löpande med sig av erfarenheter från sitt arbete med konflikthantering i Israel/Palestina. Hans exempel och små berättelser, även av andra slag, var både starka och rörande - precis som övningarna.

Vi fick börja med en lek för att bygga upp gruppgemenskapen och försöka lägga ifrån oss de titlar och etiketter vi tagit med oss in. Efter det gjorde vi en namnlek för att ytterligare närma oss varandra. När alla kände sig lite mer avslappnade började sedan de mer avancerade övningarna.

Övning ett handlade om att se till det som förenar oss. Vi fick gå ihop tre och tre för att på några få minuter hitta tre saker vi hade gemensamt med varandra. Det var en lite knivig men rolig uppgift. När vi var klara gick vi ihop med en annan grupp och skulle nu hitta tre gemensamma nämnare för totalt sex personer.

I nästa övning satte vi oss med två nya personer och en i gruppen fick börja att berätta om en inre, gärna pågående, konflikt av något slag. När berättandet var färdigt hade de andra två uppgiften att så övertygande som möjligt gestalta varsin sida av konflikten och argumentera för sitt perspektiv. Personen vars konflikt spelades upp skulle bara lyssna och iaktta. När stunden kändes rätt fick man som observatör välja att resa sig upp, gå runt i rummet och växla några ord med ledaren om hur det hela kändes.

Personligen upplevde jag en väldig lättnad i att bara kunna lämna bråket om rätt och fel istället för att vara mitt uppe i det. Samtidigt var det omtumlande att se något jag kämpar med inom mig själv ligga utanför mig på just detta sättet. Flera saker blev smärtsamt tydliga för mig, men jag kände även en känsla av befrielse. Det säger också mycket om ledarens kompetens och gruppens trygghet att vi vågade dela med oss av dessa privata berättelser till människor vi nyss träffat.

När alla fått dela med sig och genomföra övningen tog vi en välbehövd bensträckare. Några minuters paus var långt ifrån tillräckligt för att helt samla sig och smälta det vi precis varit med om, men det var ändå skönt att få lite frisk luft innan vi återigen samlades.

Workshopens sista övning handlade om att gå ihop två och två och berätta varsitt barndomsminne. Det skulle vara ett så tidigt minne som möjligt och röra en situation då man på något sätt upptäckte att det finns konflikter i världen. Den andre skulle sedan återberätta minnet som en saga och i tredje person, så att man fick höra sin egen berättelse som om den hänt någon annan.

 

Berättaren avslutade sagan med frågan: ”Varför tror du att det här hände för den här pojken/flickan just då?” Man fick sedan tid att försöka komma på saker man kan ha lärt sig och tagit med sig av erfarenheten, snarare än att se sitt tidigare jag som offer för upplevelsen. En deltagare uttryckte efteråt att han kunnat känna sympati och värme för sig själv på ett nytt sätt när han hört och sett sin inre pojkes berättelse utifrån.

Överhuvudtaget handlade en stor del av workshopen om att byta perspektiv, bygga gemenskap och empati - inte bara med andra utan även med sig själv - och om att med hjälp av berättande och personliga möten glänta dörren till insikt och helande. Det handlade även om kraften i att sätta ord på sina upplevelser och känslan av att vi trots våra olikheter och unika erfarenheter ofta har väldigt mycket gemensamt. Jag kunde känna igen flera drag från ACT och medveten närvaro, exempelvis i strävan att iaktta sitt inre istället för att vara helt uppslukad av det.

Den minst sagt känslofyllda eftermiddagen avslutades med en gemensam uppsamling och reflektion. Jag lämnade Världskulturmuseet med många känslor och tankar och först såhär en vecka senare känner jag att intrycken hunnit landa i mig. Hur krävande workshopen än var så är jag väldigt glad att jag var med i den. Vem vet, kanske skulle det vara möjligt att längre fram arbeta med dessa eller liknande övningar på ÅSS i någon form?

 

Med önskan om en fin fortsatt vecka,

Vimbai, ÅSS Göteborg