Sitter på kontoret och blickar ut på den regntunga himlen. Tur att det är fredag, det väger liksom upp det grå och trista, åtminstone till viss del. Nu är jag alltså hemkommen från min vandring och har varit hemma i en dryg vecka. Det känns som att jag varit borta mycket längre tid än två veckor… märkligt det där med tidsuppfattning. Hursomhelst var det verkligen en otrolig resa, som ni antagligen kan få läsa mer om i nästa nummer av ÅSS Emellan om ni vill : )
I onsdags kväll höll jag i ungdomsaktivitet för första gången på ett antal veckor. Vädret var osäkert in i det sista men tvingade oss till sist att stanna inne. Men vad gör det när man har trevligt sällskap? Fem personer dök upp förutom mig och vi spelade spel, fikade och samtalade. Spelen vi provade var Vem får sista ordet och Rasa tornet (som jag kallar det). Det fanns lite meningsskiljaktigheter om vilka regler vi skulle köra med men det löste sig i slutändan!
Igår var det som vanligt Öppet Hus, och det var verkligen fullt hus. Roligt att så många kommer, även såhär i semestertider. På tal om semestertider så börjar de gå mot sitt slut nu. Men än är inte sommaren över! Augusti brukar kunna ge en hel del soliga dagar, även om det känns svårt att tro just idag.
Nästa vecka är det både Kulturkalas och musikfestival i Göteborg. Göteborgs kulturkalas tar över staden från tisdag till söndag (10-15 augusti) och sammanfaller på slutet med Way Out West som hålls i Slottsskogen 12-14 augusti. Något jag absolut inte tänker missa är José Gonzalez som spelar på Götaplatsen ihop med en stråk/blås/slagverks-orkester. Detta sker tisdag kväll. Hela programmet hittar du här.
När det gäller Way Out West hade jag egentligen tänkt göra som tidigare år och jobba som volontär (och därmed säkra en fribiljett), men i år känner jag att jag inte riktigt orkar med det. Det känns surt att missa The National, ett band jag tycker mycket om… men eftersom jag sett dem tidigare kan jag ju faktiskt försöka lyssna utanför istället. Helt gratis!
Ett annat kulturtips jag kan dela med mig av är Mark Dolans bok med jättelång titel: ”The world’s most extraordinary people… and me” (har inte kunnat hitta den på svenska). När jag hade ett antal timmar att slå ihjäl på London Stansted köpte jag denna bok. Det var en bra investering. Tiden flög, eller kanske inte flög men visaren hade åtminstone flyttat sig en bra bit för varje gång jag tittade på klockan. Det är väl det som är definitionen av att tiden går framåt… ; ) Boken gav mig många skratt och har hög wow-faktor.
Kan även tipsa om en film: den franska filmen Mademoiselle Chambon som går på bio just nu. Vacker, stark, sorglig, realistisk och stillsam.
Och med det lämnar jag er för den här gången, ha det så fint!
Vimbai Chivungu, deltidsanställd på ÅSS Göteborg
Ris, ros, frågor eller synpunkter om bloggen? Kommentera gärna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar