Och så var vi alltså inne i november. Vart tar tiden vägen? Veckorna flyger fram och som jag och en kollega diskuterade häromdagen känns det ibland som de enda dagarna som finns i veckan är måndag och fredag. Men det gäller att försöka fånga tiden däremellan också.
Förra söndagen blev det som ni alla vet vintertid och vi fick tillbaka den timme som vi lånade ut i våras. Eller lånade den timme som vi får lämna tillbaka nästa vår, om man hellre vill se det så. Det är i alla fall intressant att man kan "få" en timme bara sådär. Tid överhuvudtaget tycker jag, som jag skrivit tidigare, är ett fascinerande begrepp, och jag tänker ägna dagens inlägg åt just det ämnet.
Jag tycker ofta att det känns som att vi i dagens samhälle inte har så mycket tid. Saker ska gå snabbt. Det är kanske okej att ha en dålig dag men inte en dålig månad, ett dåligt år. Sorg begränsas till ett halvår och problem ska lösas så snabbt som möjligt. I en värld där vi nu fantastiskt nog kan skicka ett sms till någon på andra sidan jordklotet som tar emot det i nästa sekund, kanske vi ibland glömmer att en del saker behöver få ta lite tid. Mogna, växa fram, utvecklas.
Om man under en lång tid så att säga programmerat in en massa negativa tankar om sig själv eller världen, kan man inte förändra dem på en dag. Och att bygga upp en låg självkänsla går definitivt inte i en fingerknäppning. Rom byggdes inte på en dag, heter det ju. Vissa saker tar tid och det är okej att de gör det. Men så är ju livet förstås fullt av paradoxer. Samtidigt som vissa saker kräver tålamod och arbete ska man inte glömma att det enkla ibland räcker mer än väl.
Om jag säger till mig själv att jag inte har tid till exempelvis träning eller vila, kanske jag behöver fråga mig själv om jag har tid att ta konsekvenserna senare av att inte ta hand om mig själv nu. Ibland behöver jag påminna mig själv om att lyssna på min kropp idag, och inte skjuta upp det till imorgon eller nästa vecka eller om ett år.
Ibland får vi tillfälle att ge en annan människa tid, antingen genom att vi tar oss tid att finnas där och lyssna eller genom att vi låter den andra få dra sig undan. Vid andra tillfällen får vi möjlighet att ge oss själva tid, tillåta oss att säga nej till allt som pockar, ta en paus. Tomas Sjödin har uttryckt det som att man kan behöva låta själen "gå i morgonrock och tofflor ibland och dra benen efter sig". Ge dig själv stunder där du kan hasa runt i din egen takt utan uppgifter att utföra och mål att prestera.
Anneli Jäderholm som jag hörde på Psykiatrins Dag i Alingsås pratade bland annat om att skapa en transportsträcka åt sig själv in i framtiden. Att se till att man har saker att se fram emot när nuet är kämpigt (och annars också), även om det bara handlar om att köpa en sommarklänning i mitten av mars.
På många sätt är nog ibland tid faktiskt det finaste man kan ge en annan människa - eller sig själv.
Med önskan om en mysig helg,
Vimbai Chivungu, deltidsanställd på ÅSS Göteborg
(Ps. ...när jag ändå pratar om tid kan jag passa på att flika in att jag nu varit (själv)skadefri i över tio månader. Det känns bra!)
Ris, ros, frågor eller synpunkter om bloggen? Kommentera gärna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar